Om jag blundar kanske ingen ser mig

Helt galen helg. Helt galen. Kan inte ens beskriva den i ord mer än att ångesten över att den är slut är stor. Jag blir galen. Galen över att vara tillbaks här i soffan. Sittandes. Tittandes. Suktandes efter mer, mer och mer. Vill ha det här livet kring mig dygnet runt. Den totalt stressen, det ständigt nyskapandet utav kontakter. Jag älskar det. Det är helt underbart.
Trots att jag knappt minns ett enda namn utav de kanske 50-60 nya så minns jag personerna. Helt underbara och sjukt intressanta människor har jag träffat. Får hoppas att jag drar på Storsjöyran. Vill som fan. Håll tummarna för mig. För min framtid. För mina drömmar. Vill flytta till Stockholm nu. Alla tjejerna har dragit sig ur. Jag sticker själv till Stockholm. Skaffar mig ett förhopningsvis bra jävla jobb och blir nöjd, lite nöjd för en gångs skull.

shaydaanka, i dhageyso!

"Music and lyrics reflect ordinary people - but larger than life"
Moneybrother

c a b s i

"För mig är Gud inget annat än ett uttryck för och produkt av människans svagheter"
Albert Einstein

Jag är livrädd. Livrädd för det liv som det är meningen att jag och var och en utav alla andra skall leva. Vi har inte för en chans förmågan att påverka det liv vi lever. Pui Jin kanske hade en poäng i sitt tal som man så skeptiskt lutade sig tillbaks i stolen och lyssnade på. Big Bang? Eller sköts hela världen utav en dator? Som The Sims som hon så entusiastiskt föreslog? Är vi små programmerade människor som går runt lever ett liv som vi tror att vi har kontrollen över? Nej. Jag har kommit fram till en sak. Livet utgörs utav slumpen. Allt vi gör utgörs utav slumpen. Det spelar ingen roll om vi köper en splitterny bil, slumpen kan avgöra att vi ska krocka med den 7 dagar efter. Det spelar inte ens någon roll om man blir dödligt förälskad. Det spelar ej någon roll om man viger sitt liv åt kärleken. För det jag fått bevisat är att kärleken inte övervinner någonting. Slumpen har alltid förtur. Och det är det som skrämmer mig så förfärligt. Jag har ingen makt. Jag känner mig lika maktlös som när en jag älskar mår dåligt och jag kan inte komma in och vifta med mitt trollspö och få världen sådär vacker som man ser i filmer eller läser om i böcker. Jag önskar jag var naiv. Jag önskar jag kunde stänga av min hjärna från att så aktivt försöka vända på alla stenar och gå runt alla hörn för svar. Jag vill sluta tänka på min befallning. Inte när min hjärna bestämmer sig för att koncentrera sig på annat. Men hur? Via kärlek? Men till vilken nytta? Kärleken övervinner ingenting. Det är bara en risk man tar till att bli krossad till minsta lilla obetydliga partikel som ens kan existera på denna jord. Det gör mig ont att skriva detta. Jag känner mig bara patetiskt. Människor kommer tänka "Men för Guds skull, lev livet, du kan ju dö i morgon" eller som min lärare sa "Man ska ha minst 10 stycken killar innan man bestämmer sig" då talade han för mig såklart. Men lever jag livet mindre om jag är skeptisk? Lever jag livet mer bara för att jag gång på gång låter mig såras utav det enda och den andra? Lever jag livet mer för att jag springer runt och kastar rosor och sprutar parfym omkring mig? Jag kanske gläder andra. Det gör jag gärna. Jag försöker glädjas över livet. Jag är glad. Men jag är inte för en sekund lycklig.


Jag är full utav ångest, olidligt med ånger och smärta.