Det bästa med att gå ut med jobbarkompisar som, i princip, är främlingar är att det alltid finns TON att prata om. Vi sitter och pratar i mun med varandra. Och samtalsämnet är ju då, inte så oväntat, just jobb. Kan tänka att det inte är så skön avkoppling men jag tycker det. Saker känns snabbt lite skönare. Lättare på något sätt.
Kom precis hem, tog en öl med precis-hemkommen-från-Dominikanska-republiken-Kalle och Mjouren (Peder från Småland). Och vi pratade jobb.
Men när man sen sitter här hemma i soffan. Tänker efter. Vad för jävla yrke har jag egentligen. Vilken idiot jag varit. Jag har valt ett av världens största röv-slickar-kuk-sugar jobb. Om man inte råkar glida in på en räkmacka så måste man hora, hora, hora för att komma någon som helst vart - och sen i slutändan så kanske det inte ens är värt det. Jag har alltid tänkt så... Att personer som varit avundsjuka för att de inte vet vad de ska göra med sitt liv, att jag alltid har haft en plan, men jag blir lite avis på dem.
Som ögonklinik-idioten sa "Åh, va skönt att du vet vad du vill göra"
- Ja, det är väll ganska skönt... Men endå inte... Ganska jobbigt att veta exakt vad man vill göra får då växer kraven snarare än stoltheten för vad man uppnått, man dugar aldrig för sig själv, och kommer aldrig att göra. Man kommer aldrig uppnå en ekonomisk trygghet för när man står där med 50 000 i månaden (whenever that gonna happen) så kommer man nedvärdera sig själv för att man inte har det dubbla. Med framgång så växer motgång x 2.
För att byta spår helt och hållet och lätta upp min bittra stämning... Eller det kanske inte kommer lätta upp föresten men, jag lovar och svär att det är just här i midsommarkransen som de placerar alla socialfall. Alla jag möter ser typ ut som styckmördare. Som idag. En kille gick fram och tillbaka framför mig och stirrade. Sen när tåget kom så gick jag sakta mot det för att göra mig säker på att jag inte sätter mig i samma vagn som honom. Bra, han hoppade in i den andra vagnen. Då hoppar jag in i den här. Sen när jag sätter mig så ser jag hur han kutar in i min vagn. Sätter sig 1 säte bort. Reser sig. Går sakta förbi mig och stirrar.
Sen den där snubben som ser så läskig ut, hundvalpsögon - fast hemska. Står och väntar tills han är den sista som går upp för rulltrappan av den drös människor som hoppar av vid midsommarkransen - eller efter att jag gått. Det är så jag upplever det. Men antagligen är svaret något annat.
Mitt huvud börjar ticka. Imorgon väntar lite outfit shopping inför juldagen, sen fika med Michaela och lite julklappsbyte sen eventuellt middag med brorsan. Om inte. CHILLA MANNEN!
Over and out av Limpans fredags (lördags) bekännelser.
