Jag frilansar för fullt och älskar det. Har gjort det sedan jag var 16 år - i snart 5 års tid. Enda knepiga med att frilansa är att det kommer med ett stort ansvar. Som tur är så sköter min pappa pappersbiten så det har gått ganska smärtfritt för min del. Men jag önskar allt att jag hade en utbildning inom företagsekonomi i bagaget.

Jag är fotograf och grafisk designer. I och med att jag jobbat aktivt som det i, som sagt, snart 5 års tid så har jag inte haft intresset i att plugga vidare. Jag tyckte redan från början att det var väl såklart bättre att ge sig rakt ut i arbetslivet och knyta kontakterna själv istället för att sätta sig i bänken och hoppas på det bästa där.

Jag märker nu, när jag är ute efter ett fast jobb, att folk gärna och ofta kollar snett på en. Eller som när jag för första gången provade att gå på en sån där rekryteringsträff (första och sista gången) och följande hände:

Rekryterare: Oj, hur gammal är du egentligen?

Jag: 20?

Rekryterare: Jaha ja, ehm, nu är det så här att det här företaget är väldgt stort, du vet, och söker efter någon med år av erfarenhet inom det området.

Jag: Jaha?

Rekryterare: Vad vill du göra egentligen?

(Sticka och pilla mig i naveln, vad tror hon?)

Nej, det jag vill säga med detta är att det har blivit sådana skriverier angående unga människor som står utan jobb. Jag tror att det är lite samma sak som med "sko-effekten". Arbetsgivare väljer hellre en känga som ser säker ut, som har trycksvärta i pannan. Man vågar inte satsa på yngre människor som kanske egentligen skulle kunna klara av jobbet mycket bättre. Finanskrisen är resultatet av fega människor.