Jag förväntar mig

Varje gång jag sätter mig i duschen så förväntar jag mig att jag ska knäcka min livsfilosofi. Det händer inget. Jag börjar bara svettas för att vattnet bränner på kroppen. Mitt ansikte torkar ihop när jag låter morgonrocken svepa runt mig. Dränker återigen mitt ansikte med lotion för jag duschade bort den förra dosen. Jag strosar runt i min lägenhet och känner mig inspirerad av det ljusa trägolvet som slår mot min mörkbruna bokhylla. Jag börjar bygga upp den där tryggheten med att ha ett rum som jag åker till när kvällen är slut, som vissa kallar hem. Det börjar kännas som ett, snart kanske, fast det känns fortfarande som om att jag är på en resa och jag övernattar.

Har fortfarande inte hittat den där musiken som omringade mig förut. Den där musiken som får mig att släppa på alla tyglar och låtas svepa med.

Jag jagar fortfarande något. Drömmer om det där livet när jag är så kreativ. Jag kan se mig göra saker som jag aldrig gjort. Jag har en klädkollektion. Jag syr. Jag åker runt på festivaler världen över, hånglar med musiker, skitar ned mina byxor, skrattar mig hes, vaknar upp i ett tält och släpar mig tillbaka till hotellet. Tidningar ringer och kastar uppdrag på mig. Men jag kan inte. Rolling Stone har bokat upp mig hela året. Jag och Agyness sitter och disskuterar Diors nya kollektion av skor. Jag tar flyget till England. Utanför min lägenhetsdörr står en vas med rosor. Jag låser upp och möts av en stor vit katt. Mina barndomsvänner kommer förbi med Thaimat. Vi tar av oss strumporna och sjunker ned i den mjuka soffan.