Onsdag.

Jag vaknade upp med mitt ex här om dagen. Nej, inte bokstavligt talat. Ur en sexdröm. Kan ju tänkas trevligt att man vaknar upp utvilad efter att ha drömt en het sexdröm med en snygg kille. Men den gav mig nog mer ångest än något annat. De som står mig närmast och de som står lite längre ifrån har nog haft mig gråtandes vid axeln ett flertal gånger de senaste månaderna. När jag väl sagt att "nu känns det fan bra, jag har gått vidare" så dör jag så fort namnet kommer på tal. Det var bara flytten från Leksand, avståndet som ökat, som fick mig att tro att jag mådde bättre. Jag slapp bara se ansiktet som krossat mig varje dag. Ansiktet som pressat fram den största massa med kärlek som jag någonsin kunnat framkalla. Jag var blottad. Men det som fått mig att gå på glas under en lång tid. Och det som jag aldrig lyckats säga var att jag har krossat lika mycket. Jag kände det på mig under en sådan lång tid att saker och ting började lida, verkligen lida mot sitt slut. Jag gjorde alltid små och stora desperata saker som snarare stack ännu fler hål än läkte. Vad var jag, en vanlig människa som försökte utföra hjältedåd och omänskliga ting. Det är omöjligt att försöka få en människa att känna något. Jag tror nog bara att jag önskade att det vi en gång startat gick att få fart på igen. Hade tåget verkligen spårat ur? Vad hände med de där klossarna som håller saker och ting på plats? Var det inte det som vi brukar kalla kärlek? Det fick mig att tvivla så jävla hårt. Ifrågasätta allt. Och när jag trodde att jag väl var mogen att tala med dig om det så spårade det ur mer än någonsin. Jag skrev ett mail som jag länge och väl satt och spånade på. Det kanske funkade för tillfället. Men vårat samtal efter fick mig att anklaga dig mer och du svarade "allt är väll mitt fel". Det var du som bröt upp. Men oj, från den dagen så hatade jag mig själv så. Anklagade mig för allt som någonsin har hänt. Det var mitt fel att du kände dig instängd. Det var mitt fel att du måste skit. Det var mitt fel att du tappade dig själv. Var det mitt fel alltihopa? Var det jag som var felet? Var jag bara en bitter jävla kärring som fick människor att må dåligt? Jag lyckades stöta bort en person. Sen lyckades jag stöta bort dig. Det är klart att jag varje sekund, varje minut, varje dag hatade mig själv, för att jag var felet i allt. Och jag fick dig att känna att det var du som var felet. Redan när vi var tillsammans. Idiotiska påståenden. Ifrågasättningar. Varför gör du inte så längre. Varför vill du inte. Varför? Jag mådde dåligt. Du mådde dåligt. Allt blev en ond cirkel och vi bara grävde ner oss och grävde åt ett varsitt håll. Jag önskade jag var cynsk. Att jag kunde se vad felet var. Jag trodde att man lärde sig utav sina misstag? Gör man inte det? Varför begår man samma misstag om och om igen. Jämt. Jämt. Jämt. Jag gick runt och var bitter och arg på människor som inte gjorde mig något ont. Jag uppmuntrade dig till att umgås med dina vänner. Jag ville det så jävla mycket. Men jag gjorde och sa saker som säkerligen fick dig att tro motsattsen. Jag avskydde vissa du umgicks med. Du vet vilka. Jag tror bara att jag var så svartsjuk. Så jävla kär och trodde att jag kanske skulle förlora dig. Men jag visste att jag aldrig skulle förlora dig på det sättet endå. Det var bara så jag visade min kärlek till dig, visade den på ett sådant negativt sätt. Svartsjuka. Och vad är kärlek utan tillit? Jag trodde inte för en sekund att du skulle lämna mig. Aldrig någonsin. Jag var bara en människa med så oerhört många fördommar. Det är den typen utav människor som jag var då som får världen att framstå som arg och ensam. Du förlorade mycket utav det du växt upp med att älska. Joanna förstod precis. "Det skulle vara som att någon högg av mig mina händer så att jag aldrig igen skulle kunna måla". Varför förstår man saker så jävla väl när det är försent? Jag vill bara att du ska veta det. Jag klandrar dig inte. Du gjorde det som kändes bäst för dig och det är alltid det som är bäst. Och jag är så ledsen för allt jag sa om dina vänner. Jag hatade dem för de sade saker om mina vänner. Men fan. Folk säger så jävla mycket å andra sidan. Varför ska man gå runt och vara så jävla arg och bitter. Folk runtom blir ju bara likadana. Jag är glad. Glad att du mår bra nu. Men ledsen att jag inte fick vara med och uppleva det. Kanske våra vägar möts någon gång.

Linn