"I hope people realise that there is a brain underneath the hair and a heart underneath the boobs"
Dolly Parton
Jag känner mig gammal. Inte för att jag får regelbundna klimakteriesvettningar eller att min tip top ålder är 25 ute på krogen utan för att om jag hade en pojkvän som skulle vilja köpa en soffa med mig så skulle jag känna det som början på ett fantastiskt liv tillsammans. En soffa. En mjuk och skön IKEA soffa i bäscht. Soffan, människans bästa vän och trognaste kompanjon. Man kinesar i den, man har sex i den, man äter i den, man spiller vin i den, man köper nya kuddar till den. Den följer med en från hem till hem och är alltid lika trogen och inbjudande. Det är snudd på känslan om killen skulle fråga om vi skulle köpa ett hus ihop. Och om man skulle stöta på den hemska tanken att separera så kommer man stå där i vardagsrummet och bråka om vem som ska få ta soffan. Barnet man fött upp tillsammans. Soffan som har fungerat som ett biktbås under alla år, månader, dagar, minuter och sekunder. Alla de tårar som har blekt det ekologiska bomullstyget. Soffan. Ett stort steg frammåt, eller i vissa fall bakåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar