Har ni varit med om känslan när ni velat ha något så mycket. Eller velat se ett band så mycket. Träffa en person. När ni väl gjort det, blivit totalt förödande besvikna? 

Lite så var det med Håkan Hellström. Jag måste erkänna, han stal mitt hjärta en gång, som så många andras. Fick hjärtstillestånd när han hamnade på mitt schema en varm sommardag. 

Han gled ner från scenen. Jag stod och väntade. Niclas Brunzell hade förtur. Han hade riggat upp sin lilla studio med hjälp av sin assistent. Bad Håkan ställa sig framför den gråa duken. Bad han posera lite roligt. Håkan, märkbart störd över situationen, muttrade "Varför måste jag spexa, kan du inte bara ta bilden."

Slakt väntades. Jag var livrädd. Hur ska jag få en bekväm bild på honom när han hatar mig. 

Han plockade upp en blomma. Luktade på den. "Det här är min favoritblomma." Jag, i en väldigt obekväm situation, nickar och pekar vart han ska stå. Bilden blir tagen. Men jag, blev inte lika tagen.

Ett exempel. På när man vill något så mycket. Och när man får det. Så rasar världen ihop. Man blir besviken. Men ibland så sker motsatsen. Och det känns bättre.

Pasta nu, fan, glömde att jag kokar vatten!