Vissa. Mår dåligt över ett betyg. Över att en träning gick dåligt. Man tog inte bollen, träffade inte mål med pucken eller snubblade på löpbandet. Andra mår dåligt över pojkar (been there and are definitely done with that). Andra mår dåligt över lägenhet. Boende. Bråk med föräldrar. En gitarr gick sönder. Någon tappade bort sitt armband. Jackan fanns inte i rätt storlek. Jag. Har gått igenom många av de punkterna. Gått igenom, gått vidare och avslutat. Men det är en punkt jag dras med. En punkt jag inte kan få ut ur mitt förbannade huvud. Jag gråter. När jag har en idé och inte kan få ned den på papper. Jag gråter när jag ska göra en skiss som blir dålig. Jag gråter när jag hoppas att jag har så pass mycket kreativitet, men någonstans mellan flytten från Leksand till Stockholm så försvann den. Någonstans mellan hockeyträningarna och det brustna hjärtat. Någonstans mellan studentmössan och studentkryssningen. Någonstans. Där. Jag vet inte vart. Men där. Där tappade jag det. Jag kom hit på det. För att jag trodde jag hade ett kedjat grepp om det. Men jag tappade det. Vad gör man. När man känner att man har så mycket att ge. Men man kan inte ens rita en fördömd jävla älg på ett vitt papper ens med hjälp av mall.