Det är ganska läskigt det där, med omedveten påverkan. Kände mig som en trasdocka när jag flyttade till Stockholm. Livet var som det var och inte mer än så.
Jag har funnit stort intresse i gymmet och går så ofta jag bara kan. Älskar att känna svetten som rinner. När man kommer ned i omklädningsrummet så spänner man hela kroppen lite extra och hoppas på att de tjejer som sitter där inne ska tänka "oj, hon var vältränad". När man ställer sig vid spegeln och sminkar sig så spänner man in magen lite extra och sneglar hela tiden på profilen. Det ser lite bättre ut idag. Jag gillar det.
Man googlar runt på diverse skönhetsprylar - piller som får håret att växa och bli långt. Ansiktsbehandlingar - bara 350 kr! Måste boka in det vid nästa lön. Spännande. Och sen den där nya grejen - Powerplate - som får alla celluliter att försvinna dit pepparn växer. Mat! Vad ska man äta? Inge mejeriprodukter - det är inget bra. Men än så länge skiter jag i det. Jag gillar ju knäckebröd och pasta - Ost! Lägger in diverse mode/skönhets/livstilsbloggar i rss:en. Hektiskt. Kraven på en själv växer i takt med finanskrisens fall.
Men allt det här känns endå så skönt! Känns som att man tar hand om sin kropp. Tar hand om sig själv. Men det är väll kanske det som bankats in i bakhuvudet - det som är själva övertygelsen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Så länge du mår bra av det (vilket man gör av motion, självfallet) så är det ju klart du ska fortsätta. Men låt det inte stiga dig åt huvudet. Rätt som det är börjar man se ner på människor som inte tränar lika hårt som en själv, eller som har andra mål i livet än att bli fit. Men du är ju en sån sympatisk människa så jag tror knappast det händer. :)
Take care!
Nej, se ned på människor är det sista jag skulle göra. Alla gör som de själva vill och jag finner inget intresse i hur människor ser ut i kroppen - så länge de mår bra så är det good enough for me :)
Skicka en kommentar